Sverige är fyllt av personer som kallar sig för speljournalister, spelskribenter och personer som arbetar på spelsidor där endast recensionsexemplar är deras lön. De flesta av dessa har inte alls någon utbildning inom ämnet journalism, men det finns ändå en del personer inom detta land som lyckas prestera bra material.
Men alla är gröna i början, och det är där skon klämmer rätt hårt. Bara för att en person kan uttrycka väl sig i ord betyder det inte att personen är en bra journalist (eller vad du nu vill kalla det). Det handlar om att kunna granska saker ur olika synvinklar, och inte låta sig svälja allt som producenter och PR-folk trycker i en.
Personligen har jag skrivit för många spelsajter – Retry, Xbox SE, Kong (före Umits uppköp) och ett par till – under mina snart åtta år som aktiv inom spelsajtssfären, och jag minns fortfarande hur fantastiskt jag tyckte att Constantine var efter den första pressvisningen jag var på, men jag hade fel, och många med mig. Men det var en rik upplevelse för min del, då jag började lära mig att granska saker – ja inte bara spel – på ett helt annat sätt än tidigare. Efter många pressvisningar senare, och mer erfarenhet i bagaget var det dags för en av spelbranschens största ”hypeproducenter” Dave Perry att prata om The Matrix Path of Neo, och det var inte få som höjde spelet till skyarna, för att sedan ta tillbaka alla superlativ som de hade spytt ut. Recensionsexemplaret var nämligen inte lika övertygande.
Det är svårt att säga om svensk spelpress har mognat, men det är i alla fall klart att många personer ifrågasätter mer idag än för några år sedan, men vi behöver fortfarande bli bättre på detta. Hur stort ansvar har egentligen de stora hemsidorna och tidningarna för att vi faktiskt ska få annat än pressfolkets lovord slängda i ansiktet efter att medierna har besökt pressvisningar med några av världens bästa retoriker?
